De vävda roskelimerna i "fransk stil" med frodiga blommor ser lika bra ut i ett modernt som i ett traditionellt hem. Vävtekniken där trådarna är sammankopplade ger motivet en "suddig effekt", vilket är anledningen till att de på avstånd ger intrycket av en klassisk oljemålning. Mattorna vävs i hemmet och varje familj har sina egna mönster som har gått i arv i generationer, från mor till dotter.
Från bysantinska kaftaner till franska peruker, eller hur de unika rosenkelimerna föds i en rysk smältdegel som assimilerar finkultur med konsthantverk, öst med väst och adel med bönder. De moldaviska rosenkelimerna är idag välkända och populära, men mindre välkänd är kanske historien om deras ursprung. Så låt oss ta det från början… När Peter den store kom till makten i Ryssland vid slutet av 1600-talet ville han öppna upp det slutna och gammalmodiga landet. Han genomförde ett antal ekonomiska, politiska och sociala reformer för att komma ikapp det upplysta Europa och använde såväl morot som piska för att skynda på processen. Från 1730-talet vurmade man för den franska kulturen och hovet bar frasande sidenklänningar, hade vitpudrade höga peruker och kopierade den franska möbelstilen. Inspirerade av de grandiosa gobelängerna (uppåt 15-20 kvm) beställdes det vävnader i "fransk stil" med blomstermotiv och voilà, de unika rosenkelimerna föds. Gobelängbeställningarna skickas till traditionella mattillverkningsområden i de dåvarande ryska delstaterna Azerbadjan och Moldavien. Utifrån skisser får de hantverkskunniga vävarna transkribera de intrikata gobelängerna till en inhemsk version med ett förenklat mönster anpassat till de lokala förutsättningarna med till exempel handspunnet garn. Varje familj kommer att skapa sina egna mönster som ärvs ner, från mor till dotter, i generation efter generation. Under andra hälften av 1800-talet blir staden Karabakh i Azerbadjan ett kommersiellt centrum för vävda mattor och rosenkelimerna blir även kända under namnet Karabakhmattor. När Ryssland sluter sig under kommunismen försvinner marknaden för rosenkelim i Karabakh och produktionen upphör. I Moldavien däremot fortsätter kvinnorna att väva rosenkelim till sina egna hem ända in på 1980-talet. Rosenkelimerna från Karabakh köptes tidigt upp av matt- och antikhandlare och eftersom efterfrågan var stor men tillgången snart nästan obefintlig såldes de till mycket höga priser. Så i början av 1990-talet dök det plötsligt upp fler Karabakhmattor i de exklusiva matt- och antikbutikerna i Istanbul. Allt eftersom utbudet ökade sjönk priserna och snart stod det klart att det inte var rosenkelimer från Karabakh utan Moldaviska rosenkelim som äntligen hittat sin väg till marknaden. Moldavien blev en självständig nation 1991 och började sakta öppna upp sig för omvärlden som fick en chans att återupptäcka de vackra mattorna. Vägen för de unika moldaviska rosenkelimmattorna från det ryska hovet till våra vardagsrum har varit lika fantastisk som krokig och tyvärr är det en väg som snart har nått sin ände.
